Vilket gäng! Vilken resa!
Ja, inte hade man kunnat ana vad som väntade när vi i augusti planerade att åka till Bryssel i december 2003. Det var en eftermiddag som vilken annan när vi kom på att vi ”behövde” göra något kul under hösten – ja, så föddes idén om Bryssel. När vi väl bestämt oss visade det sig att det var MÅNGA som ville följa med och göra ”stan”. Till slut var vi 10 personer och 2 hundar som skulle åka, nämligen Lene, Lena, Margot, Ulla, Lotta, Natalie, Pia, Felicia, mamma och jag - och så Kurt och Thelma förstås! En riktig tjejresa.
Flygbiljetterna var billiga och när jag även lyckades hitta ett BILLIGT hotell, som låg centralt (faktiskt på samma gata som vi bodde på förra året) så var alla nöjda! Redan i september betalades allt in för flyg och hotell så allt skulle vara klart när det väl blev dags…

Dagen innan vi skulle resa till Bryssel bad jag Stefan att ringa och kolla så att allt var OK med hotellet. Han gjorde det… och 10 minuter senare ringer mamma till mitt jobb och berättar att det finns INGA hotellrum bokade åt oss. Först trodde jag att hon skämtade… men det gjorde hon inte. DÅ fick jag världens panik – VAD ända in i helskotta skulle jag göra nu!! Inte nog med att de 8000:- som jag redan betalt in för hotellet verkade vara borta… Dessutom måste jag hitta hotellrum för 10 personer i tre nätter med en dags varsel. Det kändes allt annat än bra kan jag säga. Så jag vrålade åt mina kolleger att jag måste iväg och sedan galopperade jag fram genom korridoren och vidare ut på parkeringen och sedan bar det av hemåt i Forden. Jag kan väl säga att jag var förvånad över att Forden kunde nå de hastigheter som vi färdades i… Det gick fort! Väl hemma så sparkade jag igång datorn och så ut på nätet för att hitta sajten där jag hade gjort bokningen för hotellet. Jag hittade sajten och kollade mina uppgifter. Det såg rätt ut… Men man är aldrig helt säker så jag ringde även och kontrollerade med kundtjänst så att jag skulle vara 100% säker på att det var OK. Medan jag väntade i luren så ringde de upp hotellet och gjorde en bekräftelse på bokningen. Nu kunde man tro att jag skulle vara nöjd… Men jag ville vara 110% säker så jag ringde även själv till hotellet – och DÅ blev jag övertygad om att allt var som det skulle. Jag säger bara att det är tur att man inte har ett känsligt hjärta, för då hade man garanterat drabbats av en hjärtinfarkt!

Så blev det fredag och det var dags för samling i Höllviken. Alla från den svenska sidan passade på att äta lite paj ihop innan det var dags att hoppa in i bilarna för vidare transport till Svågertorp och tåget över till Kastrup. Väl där slöt även Lene och Kurt upp så nu var ALLA samlade.

Vid incheckningen valde vi naturligtvis fel kö och det tog evigheter innan det äntligen blev vår tur. Incheckaren såg allt annat än glad ut när hon insåg att det rörde sig om 10 personer och två hundar som skulle checkas in… Kanske var det för att det lät som en hönsgård som hon blev förskräckt?? Hundar är alltid besvärligt att checka in och det tog världens tid innan allt blev klart och vi kunde ge oss iväg till gaten. På vägen hann vi naturligtvis med att svänga inom några shoppar och det slutade med att vi handlade två lådor vin (à 3 liter). Först tyckte vi att det verkade vara mycket vin men det skulle visa sig att det inte räckte långt och vi fick snart fylla på våra förråd! Flygresan ner till Bryssel gick bra. Det lät nog som en hel hönsgård där vi satt för ALLA skulle prata med ALLA även om det innebar att de fick skrika över hela planet. När vi klev av planet så stod vår barnvagn där och väntade så det var bara att sätta ihop den innan det var dags att dra vidare. Det vet ni väl att när vi är på vift så måste vi ha barnvagnen med oss så hundarna har någonstans att sitta! Killarna som kommit med vagnen tittade lite konstigt på oss och så undrade de lite försynt var barnet var någonstans. De hade nog aldrig kunnat ana att barnvagnen var till hundarna!
På flygplatsen fick vi gå lååååångt innan vi äntligen fick vårt bagage och kunde fortsätta ut till taxibilarna för vidare transport till hotellet.

Den första kvällen blev inte så sen eftersom dagen efter var det dags för utställning. Vi var fyra stycken som steg upp i ottan, nämligen Felicia, Lene, mamma och jag. De övriga valde att sussa på rosenörat i ytterligare en timme. Taxin hämtade oss strax före kl. 8 och då hade vi även hunnit med att rasta och göra vid Kurt och Thelma. Vår chaufför verkade inte riktigt hitta i Bryssel utan det kändes som om vi fick lite extra sightseeing utan att vi egentligen hade önskat det. Vi kom i alla fall fram och in på utställningen, där det först gällde att få tag på en katalog så man kunde se hur många och vilka bichoner som var anmälda! Därefter kunde man i lugn och ro strosa fram till ringside och börja göra vid hundarna. Bedömningen började inte förrän kl. 10 så vi hade gott om tid på oss. Strax efter nio så dök resten av gänget upp.

I priset för hotellet så ingick ingen frukost utan det fick man betala extra för. Det fanns två alternativ – ett för 6 € och ett för 19 €. Ni kan ju gissa vilket som passade vår kassa! I vilket fall skulle Pia, Natalie, Lotta, Lena, Ulla och Margot äta frukost innan de begav sig till utställningen. De tre förstnämnda tyckte att det var konstigt att ingen av de andra dök upp till frukosten i baren… Inte förrän i taxin fick de reda på vad ”tanterna” hade haft för sig. Jodå, de hade ätit frukost… men inte en enkel frukost… Nejdå, de hade helt enkelt ”plankat” in på ett frukostsällskap och ätit flingor, omelett, bacon mm – utan att betala!! Så de var mätta och belåtna. Jag måste erkänna att det var rätt bra gjort…

När vi alla var samlade vid ringside så väntade vi bara på att bedömningen skulle börja för bichonerna var första ras in i ringen. Nu var det nervöst… Kurt var den av våra hundar som skulle in först i ringen och när han väl var där så tog det tid innan domaren bestämde sig för vem han ville ha på första plats… Det blev Kurt!! Kurt vann förutom championklassen även bästa hanhundsklass. Och hjälp vilket jubel det blev på första parkett… Ja, det var ett herrans väsen!! Näste på tur var Thelma och då blev man nervös igen, men det gick som på räls och Thelma la beslag på första platsen i championklassen och så även i bästa tik klass. Jublet från första parkett visste åter inga gränser…
Så var det dags att göra upp om BIR och BIM för de nybakade Belgiska vinnarna! Felicia och Thelma charmade domaren och blev BIR medan jag och Kurt fick nöja oss med BIM.

När bichonerna var färdigbedömda plockade vi ihop allt i barnvagnen och gav oss ut på upptäcktsfärd. Finalerna började inte förrän sent på eftermiddagen så det blev en hel del väntande, men vi hade ju avsatt den här dagen till hundutställning så det spelade ingen roll. Felicia och Kurt tävlade i juniorhandling men tyvärr kom de inte vidare till final. Däremot blev Kurt och Thelma BIS-2-par av 22 stycken. Inte illa!

Så var då dagen slut och det var dags att vända åter till hotellet. Något som skulle visa sig lättare sagt än gjort – i alla fall för vissa av oss. Efter en stunds väntan så fick vi tag på två taxibilar och alla utom Pia, mamma och jag fick möjlighet att åka tillbaka till hotellet. För oss övriga så började väntan… ja, en av chaufförerna lovade att ringa efter ytterligare en bil som skulle komma inom 20 minuter. Glömde jag att säga att det regnade? Det gjorde det – MYCKET dessutom. De tre musketörerna väntade oförtröttligt i allt blötare kläder… Nåväl för att göra en väldigt lång historia kort, så fick vi till slut tag i en taxi. Jag kan inte fatta att chauffören verkligen valde att ta upp oss som vi såg ut… Dyngsura!! Så efter 2,5 timmes väntan kunde vi äntligen komma tillbaka till hotellet. Vad är då det första som möter en när man stiger av på fjärde våningen på hotellet?? Jodå, glada skratt! Där satt de hela högen och njöt av värmen och god dryck i sina glas. Jag undrar om de överhuvudtaget märkte att vi var tre stycken som saknades??? Ja, det är ena RIKTIGA kompisar…

Efter en varm dusch var vi redo för MAT och vi begav oss till den pakistanska restaurangen som vi åt på förra året. Det blev en glad och trevlig kväll med hur många fat som helst på bordet och bredvid stod barnvagnen med Kurt och Thelma.

Morgonen därpå var det frukost och sedan var det dags att dra ut på stan för nu skulle vi passa på att vara kulturella och uppleva Bryssel till fots. Vi styrde stegen mot La Grande Place, det kända gamla torget, och de vackra byggnaderna som finns runt det. När vi lämnade torget så letade vi oss ner till Manneken Pis, som man måste besöka när man är i Bryssel. Dagen till ära så var den lille pojken uppklädd i tomtekostym, så han slapp att frysa… Efter den obligatoriska fotograferingen vände vi åter mot hotellet och på vägen så hittade vi ett mysigt kafé där vi bestämde oss för att äta lunch. Det tog verkligen lång tid innan maten stod på bordet, men den var väl värd att vänta på. Efter en lång lunch begav vi oss åter mot hotellet.

På vägen hittade vi en galleria som var julsmyckad och den bestämde vi oss för att titta lite närmare på. Bl a hittade vi en liten julshop så de flesta av oss hittade något ”juligt” att handla. Runt i centrat spatserade två målade pajaser på styltor och av någon oförklarlig anledning så började de att prata med oss (det kan väl aldrig vara så att de tyckte att VI såg ut som pajaser??!) och dessutom ”överföll” de hundarna i barnvagnen. Det är inte klokt så lugna och duktiga hundarna är i alla olika situationer – de bryr sig inte en sekund…

På kvällen var vi fortfarande mätta efter dagens lunch så vi valde att stanna på hotellet och äta ost och kex samt pizza. Det var en riktig höjdarkväll med mycket snack och dryck!

På måndagsmorgonen så lämnade vi bagaget på hotellet och tog sedan tunnelbanan men hundarna i barnvagn in till den stora shoppinggatan. Det gällde att ha koll så att alla kom av och på vid rätt station, i det här gänget kunde nämligen vad som helst hända…
Vi ägnade hela dagen åt att gå i affärer och vi gjorde en hel del fynd! På eftermiddagen vände vi tillbaka till hotellet för vidare transport till flygplatsen. Strax efter kl 21 så landade vi på Kastrup och därmed var resan i det närmsta slut för oss alla.

Jag vet inte när jag hade det så här roligt senast och jag vet att jag under lång tid kommer att tänka tillbaka på ”Brysselhelgen” och skratta vid minnet av de olika tokigheterna – de var ju ganska många.

Catarina