Våren 2010 insåg vi att världsutställningen 2011 skulle hållas i Paris, Frankrike - ett av rasens ursprungsländer och det tyckte vi var spännande! Planeringen tog sin början och snabbt visade det sig att det var många som ville följa med på resan. Att ordna så många flygresor, hotellrum m m kändes väldigt komplicerat så en resebyrå anlitades för att allt skulle lösa sig på bästa sätt.
Månaderna gick och till slut var det dags för avfärd. Det var mycket som skulle hinnas med inför resan. För att hundarna skulle vara i bästa möjliga skick, badades de under torsdagen inför utställningen, samt ännu en gång på lördagen. Totalt var vi 22 personer och 5 bichoner som reste från Sverige och första gruppen reste lördag förmiddag och den andra gruppen lördag eftermiddag. Vi åkte med två flighter eftersom vi ville ha hundarna inne i kabinen!
Flygresan till Paris gick bra och när vi fått vårt bagage stod en chaufför med en skylt ”Hardy-Flap’s kennel” så det var bara att hänga på! Vår transfer tog oss till hotellet, ca 45 minuters resa in mot Paris. Hotellet var placerat i de centrala delarna, inte långt ifrån Bastiljen.
När vi hade träffat och kramat om de övriga vännerna som hade åkt med den tidigare flighten var det dags för de sista hundarna att bada och klippas till inför morgondagen. De som inte höll på med hundarna hade en trevlig kväll på restaurangen utanför hotellet. Söndagen började med uppstigning vid 4- tiden för att göra vid hundarna inför utställningen. Personalen på hotellet var fenomenal för även om inte frukosten skulle serveras förrän tidigast kl 07.00 hann vi alla med att äta en rejäl frukost med en underbart fräsch fruktsallad, franska ostar m m innan det var dags för oss att ge oss iväg.
Kl 05.45 var bussen beställd till och i god tid stod bussen utanför hotellet och tro det eller ej men ALLA som skulle med var uppstigna och i tid för avfärden! I vindrutan satt en skylt som visade att bussen var reserverad till Hardy-Flap’s kennel, det tyckte vi var ganska så fräckt! Det stora gänget som nu bestod av ca 30 personer kunde stiga på och åka till utställningen. Vårt gäng hade utökats med vänner från Finland, Schweiz och Frankrike!
Väl framme vid utställningen plockade vi ut alla hundarna och barnvagnen som var bra att ha med, givetvis dekorerad med svenska flaggor. Vägen in var allt annat än angenäm, det var hundbajs överallt och det var viktigt att kontrollera var man satte ned sina fötter.
Vid insläppet fick man ett armband som gjorde att man kunde röra sig fritt inom området och det var sedan dags att hitta till ringen där bichonerna skulle bedömas. Runt ringen var det fullt med stolar utsatta, vilket var perfekt då alla i vår grupp fick sittplats!
91 bichoner var anmälda för en bulgarisk domare. Bedömningen påbörjades, och systemet var mer eller mindre omöjligt att förstå. Allting var på franska och väldigt få kunde engelska. För att vara säker gick jag till sekretariatet för att kontrollera att vår uppfödargrupp och parklass var anmälda, för i katalogen fanns inget med. En vänlig fransyska hjälpte till och vi fick även en bekräftelse att visa upp i finalringen, det var service det!!
När det väl var dags för bedömningen gick det mycket bra och alla våra hundar erhöll excellent i sina klasser. Manolito som ställdes i öppen klass, fick excellent och blev 4:a i sin klass av 15-talet hundar. Max blev 3:a i championklass av 12 st., Alice blev oplacerad i juniorklass, men skötte sig med bravur på sin andra utställning (!!). Cherie fick även hon en 4:e placering i öppenklass. Sist ut i gänget var Berit, som vanligt var hon på ett sprudlande humör. Nästan 12 år gammal gick hon upp och charmade såväl domaren som publiken när hon visade sig från sin allra bästa sida. Jublet steg betydligt när hon tilldelades Veteranvärldsvinnar titeln för 4:e gången i följd. Glad i hågen flöt hon ur ringen.
Under de resterande slutfinalerna i ringen, gick Berit upp för tävlan om bästa veteran. En norsk hane, bosatt i Spanien, hade blivit bästa hanveteran. Veteranerna kom in, Berit stod som en staty, och vid rörelserna flöt hon iväg med sådan drive att det blev jubel igen runt ringen. Efter varvet tilldelades Berit rosetten för bästa veteran av domaren. Detta för 3:e gången i rad på en världsutställning! Det blev mycket fotograferande och lyckönskningar. Det var så fantastiskt roligt, att vår lilla Berit återigen hade vunnit och detta på sin 99:e (!!) utställning i veteranklass. Innan finalerna var det dags att avmaska hundarna och vi gick till veterinären och köandet började…. Tiden gick och kön kröp mycket, mycket sakta fram. Den ”smarta” organisationen hade planerat för lunch precis när det var som mest folk som behövde hjälp med intyg…. Det hade varit bättre om man satt in ytterligare personal vid den här tiden! Vi köade i nästan 2 timmar… Och plötsligt sågs ett bekant ansikte som skulle hälsas på och då fick man reda på att de hade redan kallat på veteranerna, och finalerna hade påbörjats! Det var ett par timmar TIDIGARE än vad som angetts i katalogen…. Nja, fransmännen och deras organisation lämnade MYCKET övrigt att önska!
Nåväl, snabbt som ett skott sprang jag iväg med Berit genom en evighetslång hall. Väl där, kom Berit upp ur väskan, och in i ringen, veteranerna var då på väg in i finalringen. Precis innan vi äntrade ringen var hon färdig vidgjord. Vi kom in och visade oss i strålkastarnas sken och Berit gjorde ett mycket bra uppträdande, men det räckte inte till någon placering denna gång. Ute i förhandsgranskningen hade de övriga också hunnit komma med andan i halsen, för parklassen och uppfödargruppen, så någon veterinär hanns inte med förutom för lilla Alice. Både parklassen och uppfödargruppen skötte sig med bravur, men blev inte utplockade.
När allt var färdigt drog vi oss tillbaka till en restaurang och vilade ut i väntan på bussen, som skulle köra oss tillbaka till hotellet. Nu hade vi tid att ta de övriga hundarna till veterinären. Veterinären hade skrivit en lapp, så det var bara att gå före den långa ringlande kön och få hundarna undersökta. Vi hann också med en hel del shopping och bl a blev det en ny fön! Våra franska vänner hjälpte oss sedan att ringa till busschauffören, så han kom och hämtade oss tidigare än vad som var bestämt. Det var guld värt att ha vänner som kan språket! Cindy Erb med familj ska ha stort tack för all hjälp vi fick under vårt Parisbesök!
Kvällen avslutades med dusch, långpromenad med hundarna samt pizza och franska ostar i hotellets innerträdgård under en lätt molnig himmel. Under måndagen var det dags för sightseeing med buss i Paris. Vid 10-tiden samlades vi och då fanns även vår guide där, fantastiska Carina! Då vi hade vänner från Frankrike, Schweiz och Finland med, bad vi att utöver svenska även ha information på engelska.
Paris är en fantastisk stad. Tio miljoner invånare, åtta borgmästare, gamla vackra byggnader och vackra fasader på kalkstenshusen. Guiden informerade oss om att det var Napoleon den III som hade rustat upp Paris, dragit in vatten i husen och sett till att husen och fasaderna blev moderna efter dåtidens mått mätt.
De vackert dekorerade kalkstenshusen var verkligen mäktiga att se! Vår sightseeing tur tog oss runt till alla de kända platserna i Paris och Carina berättade engagerat och intressant om allt som vi såg.
Utanför invalidpalatset, som egentligen var ett militär sjukhus för över 8000 soldater men numera är ett museum, togs en paus. Rakt framför oss fanns en fantastisk byggnad, vilken är den store Napoleons sista viloplats. Toppen av kupolen var dekorerad med guld till ett värde av 10 miljoner euro! Vackert var bara förnamnet. Hundarna och de tvåbenta njöt av att sträcka på benen och det blev en hel del fotograferande. Färden gick vidare och snart var vi vid Trocadero, där det blev en kort fotopaus. Berit som hade tagit storslam igen fotograferades med Eiffeltornet i bakgrunden. Tro det att hon uppskattade uppmärksamheten, det var fler turister som fotograferade Berit än omgivningarna. Vid Champs-Élyssée blev det inga besök i butikerna där Louis Vitton m fl. huserade, utan vi åkte raskt förbi! Det var nog det bästa för plånboken, kan jag tänka…
Så småningom nådde vi Place de la Concorde, där giljotinen användes flitigt under franska revolutionen. 1300 människor förlorade sina huvuden på torget, bland dem drottningen Marie Antoinette. Intressant med mindre trevlig information var att samtliga dödsdömda var tvungen att raka av sig håret och anledningen till detta var att bilan var slö och det annars fanns risk att den inte skulle gå igenom… Aj-aj, säger jag…

Fortsättning följer...