Söndagsmorgon var det dags, den stora dagen. Denna dag skulle den stora jubileumsutställningen avhållas och det var en större utställning än dagen innan. När vi kom till utställningen fick vi reda på att vi skulle ha en helt ny domare för oss, en från Tyskland som vi aldrig ställt för. Vi väntade på vår tur och när det var dags att äntra ringen kom det en dam och sade till oss att det var en ändring i programmet så rasen skulle bedömas sist i ringen. Det var inget annat än att gå tillbaka att sätta sig. Dock fick vi ett nytt besked några minuter senare, då skulle två raser bedömas före oss, ca 14 hundar, sedan var det vår tur. Det var ju gott om tid så vi satt och pratade med några utställare, såg hur det gick för våra vänner och gratulerade dem. För att vara på den säkra sidan så tyckte jag att vi skulle rasta hundarna så det gjorde vi, men när vi kom tillbaka stod domaren i ringen och pekade på oss att komma in i ringen, då hade de ändrat igen så de tog in oss först! Nu blev det snabbt byte med kopplen och in i ringen. Med kammen i högsta hugg och andan i halsen gick det bra ändå, eftersom de var vidgjorda tidigare. Kurt blev bästa hane med cert och BIR. Sedan visade Lene Berit till cert, bästa tik och BIM. Då domaren hörde vi var ”utlänningar” dikterade hon kritiken på engelska, och det var verkligen roligt. Det var en trevlig och gemytlig dam och hon tyckte mycket om Kurt. Timmarna gick, och det blev varmare och varmare. Vi fick reda på att det var upp mot 30 grader och det kändes då man gick ut. Dagen i ära, var den Schweiziska flaggan hissad uppe i taket tillsammans med provinsens emblem. När det var dags för finalerna hade man från klubbens sida informerat om att det fanns möjlighet att anmäla till par- och uppfödarklass på plats under dagen. I eftermiddagens finaler kom inte mindre än 7 parekipage in i ringen. Domaren var Marta Heine och hon gick igenom samtliga ekipage. Ni kan tro att vi hade övat dem under dagen då de inte gått ihop förut mer än dagen innan. Domaren plockade ut tre ekipage och placerade oss på första platsen, så det var verkligen roligt. Därefter förflöt finaltävlingarna en efter en och till slut var det dags för det stora avgörandet, La Grande Finale.
Jag vet inte hur många hundar som kom in i ringen men det var rätt så många, och från alla möjliga länder; bl a en japanense chin från Holland, en malteser från Italien och så ”lille” Kurt från Danmark/Sverige. Som speaker agerade en av de tyska domarna, och BIS-domare denna dag blev vår rasdomare. Efter en rejäl genomgång tog hon ut tre stycken, därefter blev det ytterligare en genomgång och rörelser. Kurt var verkligen i form och visade sig i strålande kondition. När domaren bad oss alla ta varvet runt en sista gång var Kurt på tredje plats, men då vi gått runt, pekade domare på Kurt och vi blev placerade som etta. Kurtan gjorde det igen, Best In Show två dagar i rad! Efter en rejäl kram från Lene, så stapplade man halvkvävd fram till domarbordet. Väl där var det dags för en riktig fotografering. Samtliga domare ställde upp sig kring Kurt som stod som en kung på bordet, med pokalen framför sig och en underbar tavla, skänkt av en av domarna, med bilder av dvärghundar daterad 1886, en riktig klenod med andra ord. Efter alla kramar och lyckönskningar var det dags att bli körd till flygplatsen. Som alltid hade vår vän redan ordnat detta och en helt underbar familj väntade på att köra oss. De var nöjda med dagen men hade inte gått vidare, utan enbart stannat för vår skull, så givetvis var vi mycket tacksamma. Då vi kom fram till flygplatsen i Zürich ville de inte ha något betalt, men de fick i alla fall en påse svensk frolic! Förhoppningsvis tyckte vovven om det. Då det var flera timmar kvar tills vi skulle åka, gick Lene, jag och hundarna på upptäcksfärd i och kring flygplatsen. Det var mycket att titta på och många affärer, och givetvis var det många som blev glada när de fick se hundarna. Vi hade dock ett problem. Eftersom pokalerna vi vunnit verkligen var stora, en så pass stor att jag fick ha den i min ryggsäck vilken inte gick att stänga, så fick alla reda på hur det hade gått. Det var faktiskt rätt så roligt då vi gick genom säkerhetskontrollen och personalen såg på tv-skärmen och sa; ”Nämen titta där är en till och en till!” Några skarpladdade vapen var det inte, men ett antal pokaler. I väntan på flyget så slappnade alla av och hundarna njöt i fulla drag. Som avslutning ska sägas att innan vi lämnade Schweiz blev det ett riktigt busväder regn med hagel och det bokstavligen flöt med vatten på banorna, men allting gick bra, och vi kom hem söndag kväll i god vigör glada om än rätt så trötta. Vem vet, nog kan det bli en resa till eftersom Lene och jag måste åka och hälsa på våra vänner…
Stefan