Inför årets påskhelg hade vi fullt upp, två valpkullar i hemmet och ett gäng som skulle åka till Grand hotell i Stockholm för att gå på Champions of Champions och Veteran of Veterans.
Det var Berit (SE V-09 VEUW-08 VWW-08-09 KBHV-07 Verbanssg-02 BROV-02 Landes Sg-02 Bd(jgd)Sg-00 H(veteran)CH VDH(veteran)CH De(veteran)CH CIB DECH VDHCH SUCH DKUCH FIUCH Hardy-Flap´s When Trumpets Fade) som hade kvalificerat sig till Veteran of Veterans. Detta för andra året i följd. Under 2009 hade Berit blivit BIS-veteran både på Malmö Int samt Växjö Int och därmed blev hon inbjuden till denna prestigefyllda gala. För inbjudan krävs att hunden blivit BIS-veteran på någon av Svenska Kennelklubbens utställningar under året. Funderingarna och frågetecknen var många innan beslutet för att delta togs. Skulle vi åka dit? Det var ont om tid. I slutet av 2009 hade vi övervägt att sluta ställa Berit, p g a hennes pälskondition. Åldern tar ut sin rätt och dessutom har hon haft 5 kullar, med vardera 6 valpar i varje, allt som allt 30 valpar. Sådant sätter givetvis spår! Det hela tog sig dock en rejäl vändning då vi märkte att pälsen blivit mycket bättre och tätare under viloperioden samt att det var den absolut sista gången galan, Champion of Champions och Veteran of Veterans skulle genomföras. Efter att ha hört sig för, beställdes 11 biljetter till galan på Grand hotell, tio människor från söder och en från norr. Färden skulle gå dit med tåg. När väl platserna var beställda, hade man glömt att boka i hundkupé, men tack och lov gick det att ändra, två personer var flyttbara. När väl tiden var inne för avfärd, blev det tyvärr omöjligt för två personer att delta, men en plats kunde fyllas med en av våra valpköpares väninnor från Stockholm. Med på resan var Stig och Marita, Marita, Inger, familjen Persson samt mamma och jag. Cattis fick stanna hemma denna gång som hundvakt och hon hade assistans av Ulla som hjälpte till med valpgänget.
Färden började tidigt på påskaftons morgon från Malmö centralstation. Huvudpersonen ifråga låg lugnt och vilade i sin favoritpose, på rygg med tassarna i vädret. Vid tolvtiden kom vi fram till Stockholm, och tog då en taxi till hotellet. Perfekt för hundägare, precis beläget utanför en park. Väl där gick Berit och jag och flanerade innan vi gick in och lade oss och vilade middag. De andra i sällskapet drog ut på stan, gick på Stureplan och åt bakad potatis. När det var dags för avfärd på kvällen, var alla klädda som det sig bör inför ett besök på ett arrangemang av denna kaliber. Berit var beredd och på ett alldeles lysande humör. Mottagningen skedde i vinterträdgården på baksidan av Grand. Det var fullt av både människor och hundar. Efter att ha hämtat ut nummerlappen, begav jag och Stig oss upp för trapporna till salongerna på andra våningen. I rummet längst in fanns gott om plats. Berit såg sig runt och gick sedan in i sin medhavda tygbur. När vi väl kom ner, hade insläppet börjat. De övriga hade redan hittat fram till vårt bord, med perfekt överblick av såväl scenen som salen i stort. Innan middagen visades ett bildspel på storbilds-tv av samtliga Champions of Champions och Veteran of Veterans vinnare under de 28 år som gått. En fantastisk stilstudie i såväl hundar som kynologi. Kvällens konferencierer var de välkända svenska allrounddomarna Kennet Edh och Dan Ericsson, och de klarade det med beröm godkänt.
När det var dags för förrätten kom servitörerna in och på given signal började samtliga servera, det är klass det! Först var det en laxrätt med kaviar och grönsaker. Till varmrätt kom det in grillad kalvytterfilé, potatismos, baconlindade primörer, hemmagjord korv samt dragonsås, med husets vin, öl eller vatten. Samtliga gäster lät sig väl smaka och mycket roligt hade vi. Många samtalsämnen kom och gick under kvällens lopp. Det var en alldeles underbar kväll och den skulle visa sig bara bli bättre.
Jag hade en begynnande känsla i maggropen. Troligtvis beroende på en spänd förväntan och nervositet. Men, när den brukar finnas där brukar det gå riktigt bra.
Till dessert, släcktes hela salen ner. I mörkret kom servitörerna ner från stentrappan med sina glassbomber, och en fyrverkeri fackla i varje. Det var en underbar skapelse med hemmagjord vaniljglass med rabarbersorbet på marängbotten.
När efterrätten var uppäten lystes scenen upp och Dan informerade deltagarna om att samtliga veteraner skulle göra sig iordning för förhandsgranskning och bedömning. Stig följde med mig som hjälp. En sprudlande glad Berit mötte oss. Efter en kort tid för att göra henne iordning, begav vi oss ner mot samlingen. Hela 30 st veteraner hade anmält sitt intresse, och endast en hade lämnat återbud. Det var ett stort startfält, och man kunde bara hoppas på det bästa.
Domaren var en för oss okänd domare från Italien, Claudio de Guiliani. Tävlingen lades upp som en matchshow, två hundar tävlar mot varandra och vinnaren går vidare till nästa omgång. Att hitta fram var inte så svårt men det var trångt och ändå en viss sträcka att ta sig. Först genom hallen, entrén, korridoren innan man hamnade i ett mindre helt svart rum innan man kom ut på scenen. Denna var belägen mitt framför publiken, med domaren bakom sig. Salen var proppfull, förväntningarna på topp, och strålkastarna vända rakt mot scenen.
Första vändan var bara en kort genomgång av hunden, uppställning och kontroll av rörelse. När det var dags för oss att äntra ringen, så flöt Berit in, med sin evigt ungdomliga charm. Viftande på svansen, talande högt med allehanda skall och glittrande ögon. Hon visade upp sig från sin bästa sida, både i stående och på catwalken.
Därefter började par efter par att gå in i på scenen. Vi var det sista ekipaget, och vår konkurrent var en shih tzu. Senare fick vi reda på att denna shih tzu, hade samma dag gått från veteranklass och blivit BIR på Älvsjömässan. När skynket drogs åt sidan och det var dags att gå in, växte Berit bokstavligen flera centimeter. Med en fantastisk utstrålning lyste hon upp scenen med sin närvaro. Applåder, visslingar och hurrarop hördes. Vi ställde upp våra hundar, gick med dem fram och tillbaka. Hundarna bedömdes på bord, och Berit stod som en staty. När väl rörelserna visades for hon iväg som ett skott. När domaren bestämt sig vände han sig till speakern och sade tyst... Bichonen!
Dan kungjorde att Berit hade vunnit den första ronden och var vidare till nästa runda. Detta var ju fantastiskt, hon hade nu tangerat sitt resultat från förra året. Vi gick runt från salongen in mot entrén där uppsamlingen var. Stig var där och erbjöd damen vatten vilket hon var totalt ointresserad av och helt fokuserad på vad som skulle ske härnäst. Nästa deltagare var en schnauzer peppar och salt, svans- och öronkuperad med ursprung från USA. Samma händelseförlopp som tidigare utspelades, och även denna gång hördes det i högtalarna, ”bichonen”, och Berit var vidare igen.
Känslan i maggropen ville inte försvinna och började bli mer påtaglig. Kanske hon hade en chans, att kämpa sig fram, även om konkurrensen tycktes vara övermäktig.
Det började nu gå allt snabbare så det var viktigt att skynda sig runt så man kom till nästa uttagning. En Gordon setter stod på tur att kämpa vidare. Vi gick in som andra ekipage, och ställde oss på sidan mot den inre salongen till. Publiken hade nu vaknat till och börjat välja ut sina favoriter. Lilla Berit stod och rörde sig som det understår en riktig dam, snabb och spänstig i rörelserna med en ungdomlig charm och utstrålning. Publiken älskade det, och volymen höjdes ytterligare. Domaren skådade ekipagen och kungjorde sedan med speakern som redovisade att bichonen gick vidare till kvartsfinalen. Nu var man verkligen igång. Svetten rann, hjärtat pumpade på rejält och Berit lyckligt dansande vid sidan på ett alldeles utomordentligt lysande humör. Under kvällen hade rapportering skett till Cattis via mobil, men det framkom senare att det inte hade fungerat fullt ut! Mot slutet i kvarts- och semifinalen hade mamma glömt att avsluta samtalet, så Cattis hörde bara när alla människorna skrek i salen, men det gick inte att urskilja vad som hände.
När det var dags för semifinalen, var stämningen på Grand nära kokpunkten, folk stod upp för att se bättre, skrek och hejade på sina favoriter. En 11,5 årig engelsk cocker spaniel stod redo. Vi gick in, bedömningen upprepades. ”BICHONEN GÅR VIDARE” kungjordes i högtalaren, och överlyckliga med en svansviftande lyckligt skällande Berit vid sin sida var det nu dags för den slutgiltiga finalen. Vi fick springa snabbt runt med funktionärerna hejande på oss, för att komma fram så inga ytterligare förseningar skulle ske. Nu var det dags, FINAL!
Skyterriern som var den andra finalisten var ett halvår äldre än Berit, d v s 11 år. Det var samma hund som tidigare under dagen på Älvsjömässan hade blivit utställningens bästa veteran!! Rummet var svart, svetten rann i pannan och över ryggen. På andra sidan stod publiken upp, ivrigt hejande, klappande och ropande med sina kameror färdiga. Allting i salen var släckt förutom scenen som var upplyst med strålkastare. Domaren väntade på att ta emot hundarna. Draperiet drogs undan, ljuset flödade in. Först in var skyeterriern därefter Berit.
Berit kom skjuten som ur en kanon och flöt fram över golvet med sådan drive, grace och stil att hon fick öronbedövande tillrop och applåder. Hundarna ställdes upp. Domaren synade dem noga, tog upp dem en extra gång på bordet för individuell genomgång. Avslutningsvis fick de visa sina rörelser. Vår Berit var mer tänd än någonsin och bokstavligen svepte över golvet. Hundarna ställs upp på scenen. Folket skriker, ljuset vandrar, och domaren kungör sitt resultat för speakern. Rosetten tas fram och tilldelas... Speakern tar till orda. Vinnaren av Veterans of Veterans 2010 blir.....
”BICHON FRISÉ!!!!!!!!!!!!!!!!!”
Berit skäller och är överlycklig, publiken bokstavligen exploderar i en ljud- och ljuskavalkad och det myllrar överallt, fotoblixtrar från alla håll och domaren sträcker över den största rosett jag någonsin sett. Med bland priserna var en champagneflaska, en minnessten i glas, en stor pokal, och en riktigt fin stol från AGRIA, med titeln, Veteran of Veterans 2010 broderat bak på ryggen. Cattis blir givetvis överlycklig då hon får reda på vad som hänt. Länge står vi och poserar på scenen och blir fotograferade. Många kommer och både lyckönskar och kramar om både Berit och mig efter denna fantastiska vinst. Att bli vinnare på den sista Champions of Champions och Veterans of Veterans och dessutom vara den första och enda Bichon Frisé som har vunnit denna gala i Sverige, det känns stort.
En helt fantastisk upplevelse som var otroligt rolig att få dela med sina vänner och familj. Resten av kvällen satt jag på golvet inne på salen med Berit vid sidan. Berit i sin favoritposition, liggande på rygg och magen konstant klappad. Under kvällen var det många som kom fram både för att gratulera men även för att pratas vid. Vår lilla dam var verkligen en uppskattad vinnare denna kväll, med sin ungdomliga och ärtiga charm.
Vinnaren i Champions of Champions blev förra årets vinnare, den fantastiska Old English Sheepdogen Villa Cruella at Dizzny, ägare Ingela och Per Wallström som även var en av de mest vinstrika hundarna i Sverige förra året. Domartrion här var Göran Bodegård, Kari Järvinen, Finland samt honnörsdomaren Carl-Johan Adlercreutz. Som avslutning på kvällen var det åter dags att samlas på podiet för fotografering tillsammans med domarna och funktionärerna. Berit bokstavligen glänste i skenet från strålkastarna. Stor och liten, förevigade för alltid på bild från denna fantastiska galashow.
När vi kom tillbaka till hotellet var det inte lätt att sova, men ett par timmars sömn blev det ändå. Söndag förmiddag var det dags att med tåg ta sig tillbaka mot Skåne. Väl där avslutades denna fantastiska helg med att äta klassisk dansk fläskesteg som vår goda vän Ulla hade tillrett. Givetvis fick även drottning Berit vara med och njuta av kalaset.

Stefan Harde

Foto där inget annat anges Madeleine Persson.